|
|
Pia är en av förbundets kamratstödjare
Kamratstödjare? ”Javisst är jag det!”
Att bli kamratstödjare är bland det bästa jag har gjort det går nog inte att sluta. Pia Edström som har förtjänsttecken från tre insatser; två i Libanon och en Jugoslavien blev kamratstödjare för fyra år sedan och har svarat i stödtelefonen på helger, jul- och nyårsaftnar. Tar jag på mig min blåa kamratstödsjacka och kliver på bussen, är jag beredd på att en utlandsveteran kan dyka upp och vilja prata.
En av delarna inom stödet är telefonlinjen som har öppet kl. 18-21 alla kvällar om året och bemannas av oss kamratstödjare. Dit ringer personer som varit på utlandstjänst och behöver prata av sig. Det kan vara allt från något jobbigt som har hänt när man varit på insats, till att det är något man är bekymrad över på hemmaplan. – Då finns vi som ett första steg. Vi är både kamrater, mentorer och medmänniskor. När det ringer är vår främsta uppgift att lyssna, ge råd och lotsa vidare till professionella instanser där det behövs.
Förbundets kamratstöd är otroligt viktigt menar Pia som själv har varit ute på tre utlandsuppdrag och har under dessa upplevt mycket och vet vad det handlar om. När man kommer hem från en insats är det som att man pratar ett annat språk. Det är ofta svårt att förklara för vänner och familj vad man har varit med om, och det är väldigt svårt för anhöriga att förstå. När man kommer hem tillbaka till sitt vanliga, gamla liv förträngs kanske det man upplevt, men efter några år kommer det upp till ytan och minnen har blivit mardrömmar och man behöver få en hjälpande hand för att bearbeta sina upplevelser. Då finns vi. Den kamratskap och trygghet med kollegorna man får på en insats går inte att jämföra med någonting annat, berättar Pia. Vi råkade ut för fruktansvärda saker i när jag var på insats i Sarajevo, vår camp blev beskjuten flera gånger och det är många som fortfarande lider av PTSD från den tiden.
Samtalet kan vara ett viktigt första steg. Veteranen som ringer har tagit sig samman för att ringa. Då försöker jag säga, är det något jag kan hjälpa till med? Det tar kraft att erkänna att man behöver hjälp, att man inte mår bra. Om jag känner att jag inte kan hjälpa den som ringer då kan jag exempelvis berättar hur man kan komma i kontakt med Veteran-mottagningen vid Akademiska sjukhuset i Uppsala. Det är en livlina vi har. Det har jag gjort tre gånger. Oftast är det Veteranmottagningen vid Akademiska sjukhuset i Uppsala som ger fortsatt kvalificerat stöd om det är traumatiska upplevelser i bagaget.
Förbundet handhar ju även Gula Bandet som man kan få bidrag från för resan till Veteranmottagningen och andra kringkostnader för besöket där när den egna ekonomin inte räcker till, t.ex. för övernattning, mediciner och ekonomiskt stöd att få fortsatt vård på sin hemort. Man kan även få stöttning från Gula Bandet om man råkar ut för ekonomiska bekymmer.
Uppföljning är viktigt. Det är så roligt att få återkoppling på att man gjort något bra! Att man varit delaktig i att hjälpa. Ingen ska behöva känna sig ensam eller att livet förändras till det negativa efter en insats. Det är en väldigt bra känsla att få känna att man är behövd. En gång kamratstödjare alltid kamratstödjare, avslutar Pia Edström
Text: Per Lunqe & Pia Lagergren
|
|
|
